Att gå runt med ett nästan konstant illamående och lätt yrsel, ibland yrsel som
nästan får en att svimma. Att känna att man inte räcker till. Att konstant vara
trött men inte kunna sova. Att bli onaturligt slut av att göra små saker. Att
knappt inte orka gå på toa när man verkligen behöver. Att behöva laga mat när
man känner att orken är slut. Att varje morgon gå upp outvilad för att göra Alla
måsten man måste göra. Att känna att man inte orkar finnas för sina barn och
sin älskade. Att inte känna sig trygg med sig själv vid exempelvis bilkörning.
Listan går att göra hur lång som helst.
Vad gör man när man känner att man helst av allt bara vill lägga sig ner och
ligga kvar där länge, men inte ha ordentligt med ork att ta tag i det som behövs
för att kunna vila? Vad gör man när man känner att kraven hänger som en tung
mantel över en? Krav som egentligen inte är så stora och tunga men som känns
som just nu känns så betungande.
Det känns som livet springer ifrån en. Man hinner liksom inte med. Man saknar
sig själv, man saknar närheten till den man älskar. Inte för att man slutat älska,
utan för att man inte längre har ork att visa att man älskar. All ork går åt till att
orka stå kvar och försöka göra några av dessa måsten och att orka le.
Man ler och är glad för att det är jobbigt att inte orka. Man håller fasaden för att
slippa förklara, för man orkar inte förklara.
Man tappar onaturligt mycket hår. Får oförklarliga kliande utslag som
försvinner lika fort som dom dök upp. Kroppen skriker efter vila men kan inte
vila när man ger den tillåtelse.
För drygt ett år sedan mådde jag så. Mitt liv lekte inte precis. Jag är inte där nu men jag är heller inte långt där ifrån. Men jag är på god väg upp. Till hjälp har jag min familj. Min älskade make och mina underbara ungar. Om ni bara visst hur mycket ni är älskade av mig skulle ni gå sönder 😉
Utan er skulle allt vara så mycket svårare. Tack!!!
Den här är till er!
Tack, älskar dig
SvaraRadera